Ta vara på dig själv – och på varandra!

Carolina & Dag Gårdheim– Det är en tumör. 

Gripklon som tar tag om mitt hjärta är hård och vass. Världen stannar upp. Min man har en elakartad tumör på luftröret till höger lunga. Det går inte att spola tillbaka bandet och radera det som läkaren har sagt. Detta händer verkligen. 

Det är min födelsedag och födelsedagsgratulationerna rasar in på mejlen, i röstbrevlådan och som sms medan vi sitter i det trånga rummet på Karolinska och tar emot beskedet vi inte ville höra. ”Ha en fantastisk födelsedag!”, ”Önskar dig en makalös, underbar, glittrande dag!”, ”Det är DIN dag idag!”. Det känns absurt och jag har svårt att ta in allt. Jo, det blev en annorlunda födelsedag, så mycket kan jag säga …

Dag GårdheimDet var ju så mycket som tydde på att den vad godartad, jag hade inte förberett mig på något annat besked. Men nu har jag en ny verklighet att förhålla mig till. Min man har cancer. Min man har cancer. Min man har cancer!

Det ingick inte i löftena vi gav varandra! Jag rasar – han skulle ju dela livet med mig tills vi blir jättegamla och går bort samtidigt! Det var avtalet! Så har jag hela tiden sett det framför mig. Det ingick inte att han kunde försvinna från mig! Mörket kommer i vågor och lämnar min kropp sargad och matt.

Samtidigt, på en annan plats i mitt huvud, den där lilla rösten som jag är så tacksam för attAffirmationskort_Ett-harmoniskt-liv-71 jag har: Men du vet ju inte ännu vad som kommer att hända. Det kanske går jättebra. Se på honom, han är stark och tacksam för att han äntligen ska få hjälp med det här som besvärat honom i flera år. Andas! Affirmera: Allt är bra i mitt liv just nu. För just nu har ni varandra, just nu är allt bra. Hur hade det känts idag om ni inte vetat om tumören? Just det, bra. Landa i det och gör det bästa av den här dagen. Och nästa, och nästa. 

Tack, tack, tack. Jag ska försöka. Jag gör mitt bästa varje dag för att se det positiva och glädjas åt det vi har.

Ny väntan. Igen. Nya prover, nya test. Vad är det för sort? Har den spridit sig? Går den att operera bort?

Oftast går det bra. Tankarna kan jag hålla styr på. Mycket tyder ändå på att det inte är en aggressiv sort, eftersom han haft besvär i flera år redan och den ändå inte var större. Jag håller fast vid varje positivt svar som kommer utmed vägen, som bönor i ett radband. Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra, det kommer att gå bra. Det finns ingenting annat.

Affirmationskort_Hela-livet_fram-13Till slut kommer beskedet: Det är inte lungcancer. Jag är så tacksam att jag brister i gråt. Det är en mycket “snällare” sort, en som växer långsamt, sällan sprider sig och sällan kommer tillbaka. Den går dessutom att operera bort. Även om de måste ta en bit av lungan samtidigt. Men han kommer överleva och kunna leva ett fullgott liv. Han kommer överleva!

Det är så mycket att vara tacksam över att hjärtat nästan brister. Tänk att man kan känna så stor tacksamhet för ett cancerbesked. Jo, när alternativet hade varit ännu värre. 

Samtidigt känner jag en enorm medkänsla med alla dem som inte får ett sånt besked som vi fick, att detta går att operera bort, utan som istället får beskedet att det inte är mycket att hoppas på … Mitt hjärta blöder för dem som behöver skiljas från sina nära och kära i förtid. Det gör ont. Det gör alldeles för jäkligt ont! 

Affirmationskort_Ett-harmoniskt-liv-13(Och ändå är det ju livet. Livet händer oss, på gott och ont, och vårt uppdrag är att förhålla oss till det. På de sätt som står oss till buds. För det är ju det vi gör, när livet går vidare, vi förhåller oss. Vi tar en dag i taget. Vi gör det bästa av situationen. Vi minns och är tacksamma för det som varit. Och vi tar med oss lärdomarna och går vidare och gör det bästa vi kan av våra liv medan tid är.)

Jag är full av beundran för min man som är så stark genom hela den här processen vi går igenom. 

Min kropp är inte lika samarbetsvillig. Högkänslig, efter två utbrändheter, reagerar den med att slå på högsta alarm när Dag börjar hosta blod i januari – och den fortsätter att larma vintern igenom … 

Affirmationskort_Hela-livet_fram-27Jag försöker ta hand om den på alla sätt jag kan – massage, avslappningsövningar, meditation, promenader, träning, pauser, vila, ja, till slut tar jag till och med till små, snälla lugnande tabletter för första gången i mitt liv för att hjälpa kroppen att släppa den krampaktiga anspänningen. Det är skönt. Jag får äntligen sova.

Förrförra måndagen, den 23 mars, ligger så Dag under kniven på Karolinska sjukhuset och thoraxkirurg Lotta Orre opererar skickligt bort “knölen”, som vi kallat den, tillsammans med den övre lungloben i höger lunga. 

Sex timmar ligger han på på operationsbordet medan vi väntar och väntar på att få höra att, hoppas vi!, allt har gått bra. En helt olidlig väntan som, tack och lov, kröns med att kirurgen ringer och lämnar det besked vi vill höra: Allt är borta, vi tog bara en lunglob, och han mår efter omständigheterna bra

Affirmationskort_Ett-harmoniskt-liv-1Jag faller i gråt igen, den här gången av lättnad och glädje, en lättnad som är så stor att det känns som om jag flyger! Jag berättar för hela världen: Det gick bra! Det gick bra! 

Nu handlar livet om rehabilitering. Det är fantastiskt vad de kan göra – operera bort en del av lungan och ändå är Dag redan efter några dagar, en vecka ute och promenerar en halvtimme, en timme! Han ser ut som vanligt (förutom ett stort, men fint lagat, ärr på ryggen), han är vid gott mod, han mår bättre för varje dag som går. Han kallar sig ”mirakelpatient” och vi håller med! Det är magiskt.

Jag hoppas nu att min kropp också ska förstå att faran är över. Jag tror det är på väg. Helgen efter operationen sov jag många, många timmar, som om kroppen äntligen började slappna av. Jag orkar fortfarande inte lika mycket som tidigare, men jag känner att krafterna nu, långsamt, är på väg tillbaka. Energin börjar lyfta, även om den här ansträngningen – adrenalinpåslaget under flera månader – naturligtvis sätter spår i en redan känslig kropp. Jag äter vitaminer och mineraler, fortsätter på massage och försöker ta extra god hand om mig.

En sak har särskilt hjälpt mig mycket igenom den här processen, och den delar jag gärna med dig. 

Affirmationskort_Hela-livet_fram-25Jag går till en fantastisk thai-massör. När jag ligger där på sängen (hon har en stor tempur-säng där jag kan slappna av till hundra procent) säger jag till mig själv: ”Jag älskar och accepterar mig själv precis som jag är”, och ”Jag älskar och accepterar livet, precis som det är”. Jag upprepar det som ett mantra för varje kroppsdel som hon masserar. 

”Jag älskar och accepterar mig själv precis som jag är”,”Jag älskar och accepterar livet, precis som det är”.

Det har känts förlösande, eftersom jag skuldbelagt mig själv för att jag är så känslig och reagerat så starkt, trots att allt har gått så bra. Där och då har jag givit mig själv tillstånd att vara precis den jag är. Det har varit helande och givit mig ny energi.

Affirmationskort_Hela-livet_fram-23Jag tror ju att det finns en mening med att vi skapas på det sätt vi gör, och jag vet att jag använder min högkänslighet dagligen i mitt arbete. Så jag är övertygad om att jag har fått den av en anledning. 

Samtidigt är det naturligtvis tufft när jag känner att kroppen inte hjälper mig att vara den stadiga klippa jag vill vara för min man och min familj i en svår tid.

Men i den här affirmationen har jag hämtat ny kraft och hjälpt mig själv genom en tuff period. Som jag nu är så otroligt tacksam för att vi är på väg ut från!

Så ta vara på varandra och ta vara på kärleken. 

Och var snäll med dig själv, älska och acceptera dig själv precis som du är. För den du är, är perfekt för det som just du ska göra här på jorden.  

Jag önskar dig en dag – och en påskhelg – full av kärlek och acceptans!

Med stor tacksamhet,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare och diplomerad coach. Anmäl dig till hennes nyhetsbrev på CarolinaGardheim.se för att få hjälp och inspiration att skapa ditt drömliv från hjärtat.

Där stod jag, naken och utelämnad …

Carolina Gårdheim. Foto: Anja Callius.Hej fantastiska du!

För ett par helger sedan gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Något jag till och med har värjt mig emot i många år. Något jag inte visste om jag alls skulle klara av. Något som utmanade alla mina rädslor och tankar om mig själv. Något som kändes jätteläskigt.

Jag stod där med en känsla av att vara helt naken, fullständigt utelämnad och otroligt sårbar.

Samtidigt kändes det som att det var helt rätt och precis vad jag skulle göra. Jag utmanade verkligen mig själv, och visste inte alls hur det skulle gå eller vad det skulle leda till.

Och jag har aldrig tidigare i mitt liv mött så mycket kärlek och tacksamhet på samma gång, som när jag gjorde det som mitt hjärta bad mig att göra – trots mina rädslor!

Jag höll mitt livs första helg-retreat, Gör din grej, med 88 helt fantastiska kvinnor som rest in från hela Sverige – ja, till och med från Finland.

Vi samlades på vackra Skåvsjöholm utanför Vaxholm, mitt i naturen och med vattnet och de höströda löven utanför fönstren. Dagen innan vi började såg jag till och med en räv slinka förbi utmed strandkanten. Det kändes lite magiskt redan innan vi hade börjat.

Retreaten Gör din grej!Vi pratade om att följa sitt hjärta, sitt kall. Om att sätta mål och intentioner från själen. Om att skapa ritualer som hjälper oss att må riktigt bra.

Vi lyssnade till våra vägvisare eller klokare jag. Vi brainstormade och pratade om både det nya entreprenörskapet, som kommer från hjärtat, och hur vi kan stå upp för det vi drömmer om inför våra nära och kära.

Ja, och så hade vi väldigt roligt också! Förstås. Som det blir när fantastiska kvinnor med stora hjärtan, själar & drömmar samlas.

Eftersom jag är både högkänslig och introvert (vilket båda betyder att jag behöver väldigt mycket egentid för att kroppen ska få bearbeta alla intryck och återhämta sig) så visste jag inte i förväg hur jag och min kropp skulle reagera på att hålla i programmet från fredag till söndag, från morgon till kväll. Jag hade aldrig tidigare varit i närheten av att (våga) göra något liknande.

Men så står jag där ändå. För att jag känner att något dragit mig dit. En känsla av att ”det här är mitt jobb att göra”. Med mycket pirr, men faktiskt mest med glädje och förväntan. Jag förvånade mig själv. När första dagen kom kände jag mig helt trygg och säker, och som att jag var på precis rätt plats.

HjärtaVisst, jag såg till att få hämta energi mellan passen, jag gick till mitt rum, mediterade, landade, förberedde nästa pass. Och det fungerade! (Efteråt fick jag förstås ”checka ut” ett par dagar och kände länge av ”efterskalven” med ökad känslighet, men det är ett pris jag gärna betalar för den här känslan av att ha följt mitt hjärta och givit allt jag kunnat till dessa inspirerande och fantastiska kvinnor.)

Så kan det gå när man börjar följa sitt hjärta.

Lite läskigt, ja, men framför allt en enorm känsla av att vara mitt i meningen med livet, att få vara med och bidra med det som jag har samlat på mig under åren och som tydligen kan glädja och inspirera andra.

Och att öppna ett fönster mot vad som är möjligt för mig: Jag klarade det här. Då kanske jag klarar något mer jag inte trodde mig själv om?

Det jag vill säga till dig med det här är:

1. Ta reda på vad din geni-cocktail är, dvs det där som kommer naturligt för dig och som du älskar att göra, det där som bara du kan göra på just ditt sätt, det som får dig att glänsa som den stjärna vi alla är från födseln, det som det var meningen att just du skulle bidra med i världen.

Själv har jag sedan barnsben velat stå på barrikaderna för att göra världen bättre, jag älskade att hålla föredrag, som det hette i skolan (även om det inte alltid varit någon favorit i vuxen ålder, då jag, som så många andra, lade på mig själv tankar om att det ska vara så bra och började jämföra mig med andra, naturligtvis till mitt eget förfång), jag har alltid funderat mycket över livet, läst mycket och att skriva har varit min livsluft. Och så har jag också fått en gåva att göra saker vackra, ett arv från min konstnärliga (och fantastiska!) mamma.

Allt detta har jag kombinerat i mitt entreprenörskap. Det ger mig energi och glädje dag ut och dag in. Och, tror jag, det är mitt bästa sätt att bidra i världen.

TIPS! Om du inte har varit på min workshop eller gått min mini-e-kurs Gör din grej, börja med min 3 veckors e-kurs Gör din grej som ett första steg – du hittar den genom att klicka här! Då kommer du garanterat att komma närmare vad som är just din unika geni-cocktail, det som just du är född att göra här på jorden!

2. Lyssna till den där lilla rösten inuti som hela tiden återkommer, kanske i form av en längtan som du till en början viftar bort, men som inte ger sig utan hela tiden återkommer, kanske i form av förfrågningar som ideligen dyker upp, eller att du stöter på, hör eller upplever samma sak om och om igen. Det sker av en anledning, våga följa ledtråden …

Själv fick jag ständiga halsinfektioner innan jag startade Kreativ Insikt. Riktigt rejäla, med 40 graders feber! Sista året innan jag startade mitt företag tror jag att jag hade halsfluss tre gånger.

Nu har jag fått lära mig att halsen, halschakrat, står för att uttrycka sig och sin röst i världen. Det var min kropp som talade om för mig att nu var det dags att börja stå upp för vem jag är!

Och mycket riktigt. Sedan jag startade Kreativ Insikt – vilket nu är 11 år sedan – har jag knappt varit sjuk! Jag får bara superlätta infektioner när jag ibland har jobbat lite för mycket, och jag jobbar på att eliminera även dem.

3. Våga utmana dina rädslor. Du klarar mer än du tror, bara du kommer från hjärtat. Ja, det är läskigt. Nej, det känns inte bekvämt. Men det går att vänja sig och våga en liten bit i taget. Till slut är det inte lika obekvämt längre. Till slut har du utvidgat din bekvämlighetszon och vågat mer, vilket ger dig superkrafter du inte visste att du hade.

Jag vet vad jag talar om. Det går! Kan jag, så kan du. Jag var till exempel livrädd för att göra video. Men jag började med ett litet steg först: Att lära mig lite mer om det. Sen skaffade jag lite utrustning. Sen provade jag att göra en kort video som jag visade för mina vänner (det tog tre dagar för mig att göra en 2 minuters video!). Och till sist kände jag mig tillräckligt trygg att göra en video om lägga upp på min hemsida.

Det roliga var att när jag tagit det här, för mig stora, steget, så kunde jag sedan föra över den ökade självsäkerheten till när jag höll mig första workshop för drygt ett år sedan. Jag kände mig mycket tryggare att göra den, för att jag hade vågat göra video. Jo, så var det! När du växer på ett område, växer du på alla områden samtidigt. Det är magiskt!

4. Gör något, vad som helst! Börja! Även om du inte har en aning om hur du ska ta dig dit till det du vill göra och vara, börja i någon ände, vilken som helst. Ingenting kommer att hända om du inte börjar visa i handling att du verkligen vill hitta din grej och göra det som bor i ditt hjärta. Och du kommer aldrig att få veta om det är rätt väg om du inte gör någonting, för det är först när du börjar göra som du får återkoppling om det är rätt väg eller inte.

Jag hade inte allt planerat i förväg när jag lanserade min första pilot-e-kurs Gör din grej förra hösten. Skulle jag ha väntat på att få allt planerat och klart hade jag aldrig kommit igång!

Jag började bara. Självklart hade jag en idé och någonstans att börja, men sen frågade jag mina kursdeltagare längs med vägen: Vad vill ni lära er mer om? Så lade jag till det. Efteråt bad jag om återkoppling, ändrade och förändrade kursen i ett par omgångar, och när den var klar att lansera officiellt i våras visste jag med säkerhet att det här var rätt väg för mig att gå – jag hade ju redan testat och fått fantastisk återkoppling. Det hade jag aldrig vetat om jag bara hade planerat och planerat och aldrig kommit till skott!

Önskar dig allt gott i världen och att du ska få göra din grej & lysa med all din kraft i världen!Mini-e-kurs Gör din grej!

Med mycket kärlek,
Carolina

PS. Om du är intresserad av min mini-e-kurs Gör din grej, läs mer här:

http://mini-ekurs.gdg.carolinagardheim.se/

 

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare och diplomerad coach. Anmäl dig till hennes nyhetsbrev på CarolinaGardheim.se för att få hjälp och inspiration att skapa ditt drömliv från hjärtat.

 

Är du så rädd för att förlora något du älskar så att det hindrar dig?

BröllopsfotoHej fantastiska du!

När Dag och jag gifte oss skapade vi ett bröllop som helt och hållet utgick från oss och vad som var viktigt för oss. Vi lyssnade inte på någon annan, tittade inte i bröllopstidningar, jämförde inte med kompisar. Nej, varje del av bröllopet valdes för att den hade en symbolisk och speciell betydelse just för oss.

Därför betydde min bröllopsklänning, som jag designade själv – en enkel orange sidenklänning med ett guldmönstrat brokadliv och lagom mycket plats för ett växande liv, mitt emellan sjätte och sjunde månaden – enormt mycket för mig. Den var en symbol för både vår kärlek till varandra och kärleken till vårt barn.

Jag såg fram emot att efter graviditeten sy in klänningen och kunna använda den igen och igen. Varje gång skulle jag påminnas om den där magiska dagen, vår kärleksdag, och njuta extra av att bära den.

Men så blev det inte.

Ungefär ett år senare renoverade vi vår lägenhet och dörren i huset stod öppen för hantverkare, som gick ut och in. Någon tog sig in i vår källare och stal alla mina långklänningar (varav flera som jag hade sytt själv), Dags frack, smoking, kavajer och hans vackra brokadväst som matchade min klänning.

Du kan kanske kan ana djupet av min förtvivlan när jag upptäckte vad som hade hänt … Aldrig mer skulle jag få ta fram och känna på det fantastiska tyget, svepa med den framför kroppen och återuppleva hur det kändes att bära den. Jag skulle inte kunna visa den för våra barn, och jag skulle inte få uppleva att bära den utan mage.

Jag kände en enorm sorg.

Tills jag förstod att jag kunde använda det som skett för att växa, för insikt och lärdom.

Jag insåg att saker inte egentligen är värt att gråta över, det är bara saker. Det som räknas är att vi väljer glädje och lever i kärlek. Och det gjorde vi ju, vi hade varandra, vi hade vår lilla familj – och minnena från bröllopet kunde ingen ta ifrån oss. Dessutom hade jag ju i alla fall klänningen på bild, mängder av bilder!

Självklart var det naturligt att först känna sorg över klänningen, men jag ville inte att det skulle lägga sordin på ens en del av mitt liv, som i övrigt var så bra. Jag ville inte heller att det skulle leda till att jag inte längre litade på människor (låste om mig, stängde dörrar och talade illa om andra) eller att det skulle hindra mig från att köpa fina klänningar i framtiden (för tänk vad som hände förra gången).

För den risken finns när vi lägger för mycket negativa känslor i det som händer oss.

Så jag valde att släppa det.

Jag kom att tänka på det här när jag hörde något fascinerande häromveckan.

Det var Lissa Rankin, läkare och författare, som berättade att hon upptäckt på en resa hos ursprungsbefolkningen i Peru att de helt saknade de fyra rädslor som hela vårt samhälle bygger på:

  • Rädslan för att leva i osäkerhet/ovisshet, att inte veta nästa steg eller vad som väntar runt hörnet
  • Rädslan för att förlora något eller någon vi älskar
  • Rädslan för att universum är ont och vill oss illa
  • Rädslan för att vi är ensamma och frånskilda från allt annat (vilket leder till dömande och ensamhet)

Dessa rädslor kan fullständigt förlama oss, så att vi inte vågar ta ett enda steg framåt.

För om vi oroar oss för att vi inte vet vad som ska hända (och det vet vi ju aldrig), och om det är viktigare för oss vad vi har än vad vi kan få eller skapa, om vi tror att en massa onda saker kommer hända oss om vi gör något annat än det vi gör varje dag och om vi känner känner oss helt ensamma och gärna dömer andra – ja, då blir vi inte särskilt äventyrslystna, eller hur? Eller sugna på att följa våra hjärtan och uttrycka oss i världen? Nej, säkrast att stanna hemma och göra som vi alltid har gjort …

De här rädslorna är så ingrodda i vår kultur att ingen ifrågasätter att vi låter dem hindra oss från att komma vidare. Det är normalt – ja, det till och med förväntas av oss – att fasa för osäkerhet, förlust, hemska saker som kan hända och ensamhet.

Det paradoxala är ju att vi aldrig tidigare i historien har varit tryggare. Ändå är vi räddare än någonsin.

Men den här stammen i Peru hade alltså istället följande fyra valda sanningar, som deras kultur byggde på:

  • Osäkerhet/ovisshet är porten till alla möjligheter
  • Förluster ger själen möjlighet att växa
  • Vi lever i ett meningsfullt universum
  • Vi är alla del av en större helhet

Vad gör det med en människa att ha den här uppsättningen valda sanningar att vila på istället för de rädslor som vårt samhälle bygger på?

Vad gör det för tilliten till både sig själv, andra människor och till livet? Vad gör det för energinivån, både hos enskilda människor och i hela samhället? Vad gör det för modet att våga gå ut och göra sin grej, stå upp för sig själv och det man tror på?

När jag förlorade min brudklänning var det ingen som sa att det skulle kunna hjälpa mig att utvecklas. Det kom jag fram till helt på egen hand så småningom. Istället beklagades förlusten och jag blev bekräftad i hur hemskt det var, i att man inte kan lita på någon och i vilken fruktansvärd otur vi hade haft. När man möter detta i sin omgivning är det inte så lätt att välja ett annat sätt att se på saken, det är enklare att nicka, hålla med och fortsätta gå runt med negativa känslor.

Vad väljer du? Rädsla eller tillit?

Prova själv vilken tanke som får dig att må bäst – motstånd mot det som händer och som du ändå inte kan göra något åt, eller acceptans och en vilja att ta lärdom, släppa och gå vidare.

Inse att du har rätt att välja den tanke som ger dig högre energi, och därmed ett bättre liv.

Jag vet i alla fall vad jag väljer. Jag väljer tillit och kärlek. Varje dag. Jag hade gärna haft min brudklänning kvar, men det viktigaste är de fina minnena vi skapade denna vackra dag. Och de kan ingen ta ifrån mig, någonsin.

Önskar dig modet att släppa motståndet och välja acceptans och tillit!

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare och diplomerad coach. Anmäl dig till hennes nyhetsbrev på CarolinaGardheim.se för att få hjälp och inspiration att skapa ditt drömliv från hjärtat.

 

Hur du kan vända dina rädslor till att bli dina bundsförvanter

Magnet Det finns ingenting att vara rädd för. Foto: Stig Kälvelid. (c) Kreativ Insikt.Hej fantastiska du!

I förra inlägget besvarade jag en fråga här på bloggen, som handlade om att göra “rätt” och ändå inte hitta flytet. Där kom jag in på rädslor, vilket jag utlovade att berätta lite mer om idag. Så här ser det ut i min värld:

Även om det känns som om vi människor har hundratals olika rädslor så brukar de, när vi tittar närmare på dem, koka ner till endera av tre grundrädslor, eller en blandning av dem:

  1. Rädsla för separation och ensamhet, till exempel rädsla för att bli lämnad, existentiell rädsla för att inte vara en del av något större.
  2. Rädsla beroende på lågt självvärde, till exempel rädsla för att inte vara älskad, för att inte räcka till, för att inte vara god eller bra nog.
  3. Rädsla beroende på brist på tillit, till exempel rädsla för att världen ska vara ond, för att inte kunna lita på någon, för förändringar, för att inte klara av livet.

Eftersom vårt medvetande skapar vår verklighet så kommer den här typen av rädslor hela tiden att manifesteras i våra liv, tills vi blir medvetna om dem och kan läka dem.

Är du den som alltid blir lämnad eller som alltid själv lämnar? Tappar du vänner eller arbeten utan synbar orsak? Känner du dig ofta ensam, ibland helt “utan orsak”? Då kan rädsla för separation och ensamhet vara en grundläggande rädsla hos dig.

Upplever du ofta att du inte värderas av din omgivning, att du inte blir vald, att du negligeras? Eller upplever du att det alltid kommer något i vägen för att du ska kunna uppnå det du vill i livet? Följer det alltid ett ”men …” efteråt, när du berättar om dina drömmar? Skjuter du upp eller bortförklarar varför du ännu inte har gjort det du vill? Då kan rädsla beroende på lågt självvärde ligga bakom, för den säger att du inte är värd att ha ett bättre liv, att du inte är värd att uppnå dina drömmar.

Oroar du dig ständigt för att någonting ska hända dig eller dina närstående? Känner du dig inte trygg i livet, hemma, på din arbetsplats, med andra människor? Tycker du att du ofta blir förd bakom ljuset, att du inte kan lita på folk? Om det känns som att du saknar stabilitet och trygghet i livet kan det bero på rädsla beroende på bristande tillit.

Om du blir medveten om vilken rädsla eller kombination av rädslor som är drivande i ditt liv, så kan du lättare få syn på rädslorna när de dyker upp.

Om du till exempel tvekar att ta ett fantastiskt jobb du blivit erbjuden, kan du lättare känna igen din rädsla för att misslyckas och tacka ja ändå, för jobbet är verkligen rätt för dig.

Om du har träffat en kvinna som du är otroligt attraherad av, men som ändå inte verkar bra för dig, kan du genomskåda din önskan att bli älskad, tacka nej till henne och istället välja att öka din självkänsla på andra och mer långsiktiga sätt.

Läk rädslorna och förbättra hela ditt liv
När du har identifierat dina grundläggande rädslor kan du arbeta medvetet för att läka dem. Bara att du känner till dem gör att du enklare kan få syn på dem och istället för att tro att din omgivning ska rädda dig från rädslan (ge dig kärlek, lita på dig, skapa trygghet för dig, låta dig vara med etc), så kan du ge det du behöver för att må bra till dig själv.

Den goda nyheten är att om du lyckas läka en rädsla på ett område i ditt liv (samma rädsla brukar normalt uppträda på alla områden av livet), försvinner den automatiskt även från de  andra områdena på en gång. Så du har mycket att vinna på detta arbete!

Själv har jag tidigare levt med en rädsla för separationer. Jag kände mig ofta ensam och oförklarligt ledsen, blev gång på gång lämnad av pojkvänner eller lämnade själv innan de hann, fick flytta elva gånger på sex år och bytte ofta arbete eller arbetsuppgifter.

Efter att jag har bearbetat min separationsångest i terapi samt utvecklat min andliga (existentiella) sida har jag i dag varit tillsammans med samma man i femton år, jag bodde elva år i samma hus innan vi flyttade hit till skärgården (och det var mitt eget beslut, baserat på längtan efter havet – jag var inte tvungen att flytta), jag har haft samma arbete i tio år (och nu när jag är på väg in i något delvis nytt är det återigen mitt eget beslut, och inget som bara “händer mig”, utan det kommer från hjärtat), jag är inte ett dugg rädd för separationer och känner mig allt annat än ensam!

Det handlar om att ändra hur vi ser på oss själva, så att något annat ska kunna manifesteras i våra liv.

Det är inte enkelt, för vi får ju hela tiden ”bevis” för att det “är” på det ”gamla” sättet genom att våra liv i dag är resultatet av hur vi tänkte och kände förut.

Vi måste därför först känna oss trygga i relationer och känna att vi inte är ensamma, utan delar av en större helhet, innan det också manifesteras i vårt liv.

Vi måste börja se på oss själva med större kärlek innan vi upplever att vi också får det från andra.

Och vi måste börja ha tillit till omvärlden utan att först ha ”bevis” för att världen är god och att andra går att lita på.

Det är alltså du som måste ta första steget och bjuda upp. Det börjar alltid med dig!

För att hjälpa dig lite på traven, tänk så här: När du är ute och kör bil i mörkret ser du bara så långt framför dig som ljuskäglorna från bilens strålkastare räcker. Men du vet ju att vägen fortsätter framåt, trots att du inte ser den. Du litar på att du kommer att se nästa del av vägen när du fortsätter att köra, meter för meter. Eller hur?

Det är samma sak i livet. Vi ser bara en ljuskäglelängd av livet framför oss. Vi måste därför lita på att vägen finns där och att vi kommer att få se nästa bit bara vi fortsätter att röra oss framåt.

För om vi stannar, slutar att förändras, så kommer vi aldrig att se något annat än det vi ser just nu.

Så fortsätt bara att röra dig framåt, steg för steg, i full tillit till att du kommer att få mer information om vägen i nästa steg. Då kommer du också att märka att vägen och omgivningarna förändras när du förändrar dig själv inifrån.

Om du känner att det är svårt att arbeta med dina rädslor (eller ens se vilka som är dina, det kan ibland vara enklare för andra att se), så rekommenderar jag varmt att ta hjälp av en terapeut. Hitta någon som passar just dig och ditt sätt att vara och fungera. Eftersom jag själv har varit mycket “uppe i huvudet” tidigare, så har jag alltid uppskattat terapier som går förbi huvudet och istället jobbar med symbolik och det undermedvetna, som till exempel psykosyntes.

Men du måste känna efter vad du tror kan passa för dig! Det finns mycket att välja på, och i mitt tycke är det inte mycket i livet som är lika viktigt att lägga pengar på som den egna utvecklingen och välmåendet, för det ger ringar på vattnet över hela jorden. Så ser det ut i min värld.

Önskar dig SÅ mycket gott i livet!
Carolina

Jag gör allt “rätt”, men det flyter ändå inte på – vad är fel?

Kort ur kollektion Änglar finns - du är en. Foto: Stig Kälvelid. (c) Kreativ Insikt.Hej fantastiska du!

Härom dagen fick jag en jättefin fråga här på bloggen, som löd ungefär så här:

“Tack för ett jättebra inlägg! Tycker mycket om att läsa allt du skriver. Jag har börjat hitta mig själv mer och mer och vågar satsa på det jag gillar och drömmer om.

Det jag funderar på är bara hur man går till väga när man vet vad man vill, men ändå inte hittar sin plats i livet där saker flyter på?

Jag har valt att satsa på min dröm, men saker går inte så lätt. Jag har knappt något stöd av varken vänner eller familj. Jag är vänlig och ställer upp på dem omkring mig, men får inte samma tillbaka.

På den utbildningen jag går är lärarna varken trevliga eller uppmuntrande mot mig och det får mig att tvivla på om det är rätt utbildning. Fick ett jobb som jag trodde var mitt drömjobb men där jag behandlades som att jag inte var mycket värd.

Trots att jag är medveten och gör allt för att det ska bli så bra som möjligt, tar hand om mig själv, tänker och talar positivt, affirmerar, väljer utifrån hjärtat, litar på livet osv. Men ändå blir det inte bra, ändå känns det bara som att jag kämpar och inte får något för det.

Har du tips och råd kring detta vore jag jättetacksam!”

Jag har fått den här frågan tidigare och jag har själv varit i liknande situationer flera gånger, så jag tror det här är en ganska vanlig frågeställning. Ungefär så här svarade jag henne:

Tack för din viktiga fråga! Jag tänker framför allt på två saker när jag läser den.

Det första jag tänker är att det ibland tar lite tid för omgivningen att svara an på oss när vi höjer vår energi, lyssnar mer på oss själva och börjar följa våra drömmar.

Det kan dels bero på att vi själva tror att det ska ta tid – och då gör det också det. (Men det verkar inte vara fallet här, eftersom du undrar varför inget händer!)

Dels beror det på att vi lever i en värld, den fysiska, som helt enkelt tar längre tid på sig att omskapa sig än till exempel i drömmarna eller i den andliga dimensionen.

Därför gäller det att ha lite tålamod. Tänk att du planterar ett frö på vårkanten, som ska växa upp och bli en vacker blomma under sommaren. När du har planterat fröet, vattnar du det varje dag, ser till att det får lagom mängd sol, skugga och näring, och så litar du på att det kommer att växa upp så småningom. Eller hur?

Du går inte och gräver upp fröet efter en vecka för att se om det verkligen ha grott eller inte!

Om det är så för dig, kan det helt enkelt handla om att du ska fortsätta vattna lite till – fortsätta vandra din egen väg och fortsätta höja din egen energi.

Under tiden kan du medvetet söka dig till mer positiva miljöer där du känner dig accepterad och uppmuntrad istället för avvisad (man måste in umgås med människor som trycker ner en – tvärtom, man bör undvika det till varje pris!), se till att lägga mindre energi (det vill säga tid, engagemang, känslor, tankeverksamhet, pengar etc) på det som du INTE vill ha i ditt liv, och lägg mycket energi på det som du VILL ha i ditt liv, och så vidare.

Då kommer även din omgivning så småningom att ändra sig efter din höjda energinivå. De människor du har omkring dig idag kommer då antingen att på ett naturligt sätt försvinna ur ditt liv (tack för allt du har lärt dig genom att ha träffat dem!). Eller så kommer de att inspireras av dig att utvecklas och följa din höjda energinivå. Detsamma gäller jobb, hem och utbildningar.

Det andra som kommer upp för mig är att vi alltid i vår omgivning möter det som vi själva bär inom oss, som till exempel våra rädslor.

Det vi är rädda för visar sig på ungefär samma sätt i alla delar av våra liv – på jobbet, med vännerna, i kärleken etc.

Det låter som att du möter någon form av avståndstagande på alla de områdena. Jag tänker därför att du kanske i ditt undermedvetna bär på någon rädsla som dragit till sig detta i din omvärld. Det kan vara rädsla för närhet, rädsla för att bli avvisad eller något liknande. Här kan jag bara gissa, det är du själv som sitter inne med svaren.

Om detta väcker en genklang i dig, skulle jag rekommendera dig att titta lite närmare på det, antingen på egen hand, eller med hjälp av en terapeut.

Den goda nyheten är att när vi väl kommer tillrätta med en sådan här grundläggande, omedveten rädsla på ett område, till exempel i nära relationer, så visar det sig att det löser sig även på alla andra områden i livet samtidigt. Så det räcker med att börja dra i en tråd. Och det är väl värt att jobba med, för du kan få stora positiva resultat!

I nästa blogginlägg tänkte jag berätta vilka de tre grundrädslorna är, som alla våra rädslor kokar ner till, och hur du kan använda den kunskapen för att arbeta med just dina rädslor, och skapa ditt liv.

Tills dess önskar jag dig allt gott, och mer därtill!
Carolina

Livet är en kärlekshistoria

Kort Mitt hjärta bankar på din dörr, ur kollektion Hjärtan & kramar. Foto: Anja Callius. (c) Kreativ Insikt.Hej vackra solros!

Den pirrande, varma känslan spred sig i hela kroppen tills den blommade ut i en fullständig explosion av lycka och förvirring och kärlek och rädsla och glädje och … ja, jag hade aldrig känt något liknande tidigare, så jag visste nog inte ens vad alla känslorna hette som bultade i min fjortonåriga kropp.

Men en sak visste jag, äntligen: Han tyckte om mig! Han ville träffa mig!

Jag läste än en gång meddelandet som var skrivet med blyertspenna på den skrynkliga lilla lappen jag hittat i min jackficka: JA. Svaret på den fråga jag själv skrivit på en annan lapp och lagt i hans ficka några dagar tidigare: Jag tycker om dig. Vill du fika med mig? (Åh, ångesten innan jag lyckats formulera den meningen! Åh, ångesten innan jag fick svaret! Åh, ångesten att vara en förälskad tonåring!)

Han ville! Jag höll på att brisera av lycka när jag förstod att mina starka känslor var besvarade, att han faktiskt hade sett mig, att alla mina dagdrömmar kanske skulle bli verklighet.

Eller?

I det ögonblicket stod jag på randen av att få allt jag hade önskat och så hett drömt om under de senaste två-tre åren när jag i hemlighet varit kär i min ett år äldre granne. All min längtan, alla timmarna med endast dagboken som förtrolig, blickarna, den elektriska känslan när jag “råkade” nudda honom, ögonblicken när vi var ensamma och allt outtalat låg emellan oss som en filt som ingen vågade lyfta på – all detta skulle nu få sin förlösning.

Jag behövde bara göra en sak: Prata med honom för att bestämma tid för den där fikan.

Det var det enda som låg mellan mig och min dröm. Inte mycket, kan tyckas.

Tror du att jag gjorde det?

Nej. Jag lät chansen rinna mellan fingrarna. (Och han också.)

Varför? Rädsla. Rädsla, rädsla, och åter rädsla.

Och ändå: Jag hade ju fått klartecken! Det borde ha varit så enkelt. Ändå vågade jag inte. Rädd för att ändå bli avvisad? Rädd för att inte räcka till? Rädd för att det inte skulle bli lika bra som jag hade drömt om? Rädd för att göra bort mig?

Så här i backspegeln kan det kännas som futtiga rädslor. Men jag kan än idag känna hur starkt de höll min kropp i sitt grepp, så starkt att jag blev helt förlamad.

Idag kan jag förstå den lilla tjejen, som läraren tyckte hade skinn på näsan, men som inte vågade följa sitt hjärta när det gällde kärlek. Men jag skulle också vilja, utifrån det jag lärt mig idag, med kärlek vilja säga till henne så här:

Lilla vän. Fina du. Älskade barn.

Du kan verkligen drömma. Du är SÅ bra på att drömma. Det betyder att du skulle kunna få allt du vill, allt du önskar, allt du dagdrömmer om. För att våga drömma är första steget mot att också uppnå sina drömmar.

Men att enbart drömma räcker inte. Som du just har märkt.

Du måste också göra något.

Och för att våga göra något, behöver du förstå att det inte finns något att vara rädd för.

Rädslan, som annars sätter käppar i hjulet, finns enbart i din hjärna och ingen annanstans. Den KÄNNS verkligen sann, men den ÄR inte verklig. Rädslan är inte verkligheten.

Det enda som är verkligt är KÄRLEK. Det enda som är sant är kärlek. Det enda som betyder något är kärlek.

Odla kärlek i ditt hjärta, så kommer du att uppnå ALLA dina drömmar. Odla kärlek till dig själv, till dina nära, till dina vänner, till skolan eller ditt arbete, till ditt hem, till ditt liv, till det du gör och till det du är.

Gör kärleken, och inte rädslan, till ditt viktigaste mål i livet. Gör allt du kan och vad du än måste för att kunna älska dig själv mer för varje dag som går. Då kommer allt, precis allt annat, att falla på plats för dig.

Så är det.

Önskar dig så mycket kärlek, och så mycket mod att växa in i dina drömmars liv!
Carolina

PS. Boken Kärlekens gåva – en liten bok om val, är en jättefin present till dig själv eller någon annan du tycker om, och den handlar om precis det här: Att välja kärleken framför rädslan.