Är du så rädd för att förlora något du älskar så att det hindrar dig?

BröllopsfotoHej fantastiska du!

När Dag och jag gifte oss skapade vi ett bröllop som helt och hållet utgick från oss och vad som var viktigt för oss. Vi lyssnade inte på någon annan, tittade inte i bröllopstidningar, jämförde inte med kompisar. Nej, varje del av bröllopet valdes för att den hade en symbolisk och speciell betydelse just för oss.

Därför betydde min bröllopsklänning, som jag designade själv – en enkel orange sidenklänning med ett guldmönstrat brokadliv och lagom mycket plats för ett växande liv, mitt emellan sjätte och sjunde månaden – enormt mycket för mig. Den var en symbol för både vår kärlek till varandra och kärleken till vårt barn.

Jag såg fram emot att efter graviditeten sy in klänningen och kunna använda den igen och igen. Varje gång skulle jag påminnas om den där magiska dagen, vår kärleksdag, och njuta extra av att bära den.

Men så blev det inte.

Ungefär ett år senare renoverade vi vår lägenhet och dörren i huset stod öppen för hantverkare, som gick ut och in. Någon tog sig in i vår källare och stal alla mina långklänningar (varav flera som jag hade sytt själv), Dags frack, smoking, kavajer och hans vackra brokadväst som matchade min klänning.

Du kan kanske kan ana djupet av min förtvivlan när jag upptäckte vad som hade hänt … Aldrig mer skulle jag få ta fram och känna på det fantastiska tyget, svepa med den framför kroppen och återuppleva hur det kändes att bära den. Jag skulle inte kunna visa den för våra barn, och jag skulle inte få uppleva att bära den utan mage.

Jag kände en enorm sorg.

Tills jag förstod att jag kunde använda det som skett för att växa, för insikt och lärdom.

Jag insåg att saker inte egentligen är värt att gråta över, det är bara saker. Det som räknas är att vi väljer glädje och lever i kärlek. Och det gjorde vi ju, vi hade varandra, vi hade vår lilla familj – och minnena från bröllopet kunde ingen ta ifrån oss. Dessutom hade jag ju i alla fall klänningen på bild, mängder av bilder!

Självklart var det naturligt att först känna sorg över klänningen, men jag ville inte att det skulle lägga sordin på ens en del av mitt liv, som i övrigt var så bra. Jag ville inte heller att det skulle leda till att jag inte längre litade på människor (låste om mig, stängde dörrar och talade illa om andra) eller att det skulle hindra mig från att köpa fina klänningar i framtiden (för tänk vad som hände förra gången).

För den risken finns när vi lägger för mycket negativa känslor i det som händer oss.

Så jag valde att släppa det.

Jag kom att tänka på det här när jag hörde något fascinerande häromveckan.

Det var Lissa Rankin, läkare och författare, som berättade att hon upptäckt på en resa hos ursprungsbefolkningen i Peru att de helt saknade de fyra rädslor som hela vårt samhälle bygger på:

  • Rädslan för att leva i osäkerhet/ovisshet, att inte veta nästa steg eller vad som väntar runt hörnet
  • Rädslan för att förlora något eller någon vi älskar
  • Rädslan för att universum är ont och vill oss illa
  • Rädslan för att vi är ensamma och frånskilda från allt annat (vilket leder till dömande och ensamhet)

Dessa rädslor kan fullständigt förlama oss, så att vi inte vågar ta ett enda steg framåt.

För om vi oroar oss för att vi inte vet vad som ska hända (och det vet vi ju aldrig), och om det är viktigare för oss vad vi har än vad vi kan få eller skapa, om vi tror att en massa onda saker kommer hända oss om vi gör något annat än det vi gör varje dag och om vi känner känner oss helt ensamma och gärna dömer andra – ja, då blir vi inte särskilt äventyrslystna, eller hur? Eller sugna på att följa våra hjärtan och uttrycka oss i världen? Nej, säkrast att stanna hemma och göra som vi alltid har gjort …

De här rädslorna är så ingrodda i vår kultur att ingen ifrågasätter att vi låter dem hindra oss från att komma vidare. Det är normalt – ja, det till och med förväntas av oss – att fasa för osäkerhet, förlust, hemska saker som kan hända och ensamhet.

Det paradoxala är ju att vi aldrig tidigare i historien har varit tryggare. Ändå är vi räddare än någonsin.

Men den här stammen i Peru hade alltså istället följande fyra valda sanningar, som deras kultur byggde på:

  • Osäkerhet/ovisshet är porten till alla möjligheter
  • Förluster ger själen möjlighet att växa
  • Vi lever i ett meningsfullt universum
  • Vi är alla del av en större helhet

Vad gör det med en människa att ha den här uppsättningen valda sanningar att vila på istället för de rädslor som vårt samhälle bygger på?

Vad gör det för tilliten till både sig själv, andra människor och till livet? Vad gör det för energinivån, både hos enskilda människor och i hela samhället? Vad gör det för modet att våga gå ut och göra sin grej, stå upp för sig själv och det man tror på?

När jag förlorade min brudklänning var det ingen som sa att det skulle kunna hjälpa mig att utvecklas. Det kom jag fram till helt på egen hand så småningom. Istället beklagades förlusten och jag blev bekräftad i hur hemskt det var, i att man inte kan lita på någon och i vilken fruktansvärd otur vi hade haft. När man möter detta i sin omgivning är det inte så lätt att välja ett annat sätt att se på saken, det är enklare att nicka, hålla med och fortsätta gå runt med negativa känslor.

Vad väljer du? Rädsla eller tillit?

Prova själv vilken tanke som får dig att må bäst – motstånd mot det som händer och som du ändå inte kan göra något åt, eller acceptans och en vilja att ta lärdom, släppa och gå vidare.

Inse att du har rätt att välja den tanke som ger dig högre energi, och därmed ett bättre liv.

Jag vet i alla fall vad jag väljer. Jag väljer tillit och kärlek. Varje dag. Jag hade gärna haft min brudklänning kvar, men det viktigaste är de fina minnena vi skapade denna vackra dag. Och de kan ingen ta ifrån mig, någonsin.

Önskar dig modet att släppa motståndet och välja acceptans och tillit!

Med kärlek,
Carolina

Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare och diplomerad coach. Anmäl dig till hennes nyhetsbrev på CarolinaGardheim.se för att få hjälp och inspiration att skapa ditt drömliv från hjärtat.

 

Hur du kan vända dina rädslor till att bli dina bundsförvanter

Magnet Det finns ingenting att vara rädd för. Foto: Stig Kälvelid. (c) Kreativ Insikt.Hej fantastiska du!

I förra inlägget besvarade jag en fråga här på bloggen, som handlade om att göra “rätt” och ändå inte hitta flytet. Där kom jag in på rädslor, vilket jag utlovade att berätta lite mer om idag. Så här ser det ut i min värld:

Även om det känns som om vi människor har hundratals olika rädslor så brukar de, när vi tittar närmare på dem, koka ner till endera av tre grundrädslor, eller en blandning av dem:

  1. Rädsla för separation och ensamhet, till exempel rädsla för att bli lämnad, existentiell rädsla för att inte vara en del av något större.
  2. Rädsla beroende på lågt självvärde, till exempel rädsla för att inte vara älskad, för att inte räcka till, för att inte vara god eller bra nog.
  3. Rädsla beroende på brist på tillit, till exempel rädsla för att världen ska vara ond, för att inte kunna lita på någon, för förändringar, för att inte klara av livet.

Eftersom vårt medvetande skapar vår verklighet så kommer den här typen av rädslor hela tiden att manifesteras i våra liv, tills vi blir medvetna om dem och kan läka dem.

Är du den som alltid blir lämnad eller som alltid själv lämnar? Tappar du vänner eller arbeten utan synbar orsak? Känner du dig ofta ensam, ibland helt “utan orsak”? Då kan rädsla för separation och ensamhet vara en grundläggande rädsla hos dig.

Upplever du ofta att du inte värderas av din omgivning, att du inte blir vald, att du negligeras? Eller upplever du att det alltid kommer något i vägen för att du ska kunna uppnå det du vill i livet? Följer det alltid ett ”men …” efteråt, när du berättar om dina drömmar? Skjuter du upp eller bortförklarar varför du ännu inte har gjort det du vill? Då kan rädsla beroende på lågt självvärde ligga bakom, för den säger att du inte är värd att ha ett bättre liv, att du inte är värd att uppnå dina drömmar.

Oroar du dig ständigt för att någonting ska hända dig eller dina närstående? Känner du dig inte trygg i livet, hemma, på din arbetsplats, med andra människor? Tycker du att du ofta blir förd bakom ljuset, att du inte kan lita på folk? Om det känns som att du saknar stabilitet och trygghet i livet kan det bero på rädsla beroende på bristande tillit.

Om du blir medveten om vilken rädsla eller kombination av rädslor som är drivande i ditt liv, så kan du lättare få syn på rädslorna när de dyker upp.

Om du till exempel tvekar att ta ett fantastiskt jobb du blivit erbjuden, kan du lättare känna igen din rädsla för att misslyckas och tacka ja ändå, för jobbet är verkligen rätt för dig.

Om du har träffat en kvinna som du är otroligt attraherad av, men som ändå inte verkar bra för dig, kan du genomskåda din önskan att bli älskad, tacka nej till henne och istället välja att öka din självkänsla på andra och mer långsiktiga sätt.

Läk rädslorna och förbättra hela ditt liv
När du har identifierat dina grundläggande rädslor kan du arbeta medvetet för att läka dem. Bara att du känner till dem gör att du enklare kan få syn på dem och istället för att tro att din omgivning ska rädda dig från rädslan (ge dig kärlek, lita på dig, skapa trygghet för dig, låta dig vara med etc), så kan du ge det du behöver för att må bra till dig själv.

Den goda nyheten är att om du lyckas läka en rädsla på ett område i ditt liv (samma rädsla brukar normalt uppträda på alla områden av livet), försvinner den automatiskt även från de  andra områdena på en gång. Så du har mycket att vinna på detta arbete!

Själv har jag tidigare levt med en rädsla för separationer. Jag kände mig ofta ensam och oförklarligt ledsen, blev gång på gång lämnad av pojkvänner eller lämnade själv innan de hann, fick flytta elva gånger på sex år och bytte ofta arbete eller arbetsuppgifter.

Efter att jag har bearbetat min separationsångest i terapi samt utvecklat min andliga (existentiella) sida har jag i dag varit tillsammans med samma man i femton år, jag bodde elva år i samma hus innan vi flyttade hit till skärgården (och det var mitt eget beslut, baserat på längtan efter havet – jag var inte tvungen att flytta), jag har haft samma arbete i tio år (och nu när jag är på väg in i något delvis nytt är det återigen mitt eget beslut, och inget som bara “händer mig”, utan det kommer från hjärtat), jag är inte ett dugg rädd för separationer och känner mig allt annat än ensam!

Det handlar om att ändra hur vi ser på oss själva, så att något annat ska kunna manifesteras i våra liv.

Det är inte enkelt, för vi får ju hela tiden ”bevis” för att det “är” på det ”gamla” sättet genom att våra liv i dag är resultatet av hur vi tänkte och kände förut.

Vi måste därför först känna oss trygga i relationer och känna att vi inte är ensamma, utan delar av en större helhet, innan det också manifesteras i vårt liv.

Vi måste börja se på oss själva med större kärlek innan vi upplever att vi också får det från andra.

Och vi måste börja ha tillit till omvärlden utan att först ha ”bevis” för att världen är god och att andra går att lita på.

Det är alltså du som måste ta första steget och bjuda upp. Det börjar alltid med dig!

För att hjälpa dig lite på traven, tänk så här: När du är ute och kör bil i mörkret ser du bara så långt framför dig som ljuskäglorna från bilens strålkastare räcker. Men du vet ju att vägen fortsätter framåt, trots att du inte ser den. Du litar på att du kommer att se nästa del av vägen när du fortsätter att köra, meter för meter. Eller hur?

Det är samma sak i livet. Vi ser bara en ljuskäglelängd av livet framför oss. Vi måste därför lita på att vägen finns där och att vi kommer att få se nästa bit bara vi fortsätter att röra oss framåt.

För om vi stannar, slutar att förändras, så kommer vi aldrig att se något annat än det vi ser just nu.

Så fortsätt bara att röra dig framåt, steg för steg, i full tillit till att du kommer att få mer information om vägen i nästa steg. Då kommer du också att märka att vägen och omgivningarna förändras när du förändrar dig själv inifrån.

Om du känner att det är svårt att arbeta med dina rädslor (eller ens se vilka som är dina, det kan ibland vara enklare för andra att se), så rekommenderar jag varmt att ta hjälp av en terapeut. Hitta någon som passar just dig och ditt sätt att vara och fungera. Eftersom jag själv har varit mycket “uppe i huvudet” tidigare, så har jag alltid uppskattat terapier som går förbi huvudet och istället jobbar med symbolik och det undermedvetna, som till exempel psykosyntes.

Men du måste känna efter vad du tror kan passa för dig! Det finns mycket att välja på, och i mitt tycke är det inte mycket i livet som är lika viktigt att lägga pengar på som den egna utvecklingen och välmåendet, för det ger ringar på vattnet över hela jorden. Så ser det ut i min värld.

Önskar dig SÅ mycket gott i livet!
Carolina