Tänk vad som kunde ha hänt om jag inte hade lyssnat på hjärtat!

Dag och Carolina. Foto: Kate Gabor– Dag Arnemo.

– Hej Dag, jag heter Carolina Engman och jag blev rekommenderad att ringa dig av min kollega, Kajsa.

Jag hade just sagt upp mig från mitt arbete, dit jag hade återvänt efter att ha gått in i väggen knappt ett år tidigare. Nu tänkte jag resa runt i Asien i tre månader, och ville hitta någon som kunde hyra min lägenhet under tiden jag var borta.

Min kollega kände en kille som jobbade på Ericsson och föreslog att de kanske hade någon projektanställd utomlands ifrån som behövde bostad under en period.

– Och förresten, fortsatte kollegan, så är han singel och jättetrevlig …

Det lät ju inte så dumt. Jag var också singel och hade så sent som ett par månader tidigare klargjort för mig själv att jo, nu var det dags, jag ville gärna träffa en riktigt bra man. Jag var redo.

Så jag tackade för tipset och ringde upp den här killen.

Två timmars (!) intensivt telefonsamtal senare lovade han kolla upp om de hade någon som behövde en lägenhet och ringa tillbaka nästa dag.

Det pirrade allt lite i magen. Inte bara för att jag var lycklig över att ha sagt upp mig och nyfiken på vad det skulle leda till – jag hade inga andra planer än att jag skulle ut och resa, och så närde jag en dröm om att bli egen, men visste inte riktigt hur. Utan också på grund av den där sköna rösten i telefonen …

Nästa dag ringde han tillbaka. Tyvärr hade de ingen som behövde någon lägenhet, men efter ytterligare två timmars samtal, när vi gått igenom alla våra viktiga värderingar i livet och insett hur väl de stämde med varandra, hade han samlat tillräckligt med mod för att bjuda hem mig på middag.

Med två fulla almanackor lyckades vi hitta en tid ett par veckor senare.

Fjärilarna i magen när jag till slut stod utanför hans dörr och väntade på att den skulle öppnas kommer jag aldrig att glömma.

Dag. Foto: Kate Gabor.

Hur skulle det gå? Tänk om vi inte alls skulle ha samma kontakt “IRL” som på telefon? Och jag visste ju inte ens hur han såg ut … Bara att han verkade ha ett gott hjärta – och en skön röst. Skulle det räcka?

Men så öppnades dörren och – puh! – han såg ju helt normal och till och med riktigt fin ut!

Och visst blev det ett härligt möte. Som vi fortsatte nästa kväll hemma hos mig … oj, det gick fort!

Så fort att min hjärna inte riktigt hängde med. Vänta nu, sa den till mig, den här killen ser inte ut som den drömprins du har gått och drömt om sedan du var liten, kan det verkligen vara rätt? Han är annorlunda på något sätt, kan det verkligen vara bra? Det här är vi inte vana vid …

Så pass orolig blev min hjärna att den fick mig att på en träff någon vecka senare säga till den stackars mannen:

– Vi kanske bara ska vara vänner, trots allt …

Ouch … Det gjorde ont på stackars Dag, han förstod ingenting!

Och jag gick hem – och kände mig plötsligt så ledsen. Jag förstod inte varför! Jag hade ju gjort det som jag trodde var rätt, det som just då hade känts rätt. Men nu hade jag bara en tung känsla i magen – vad betydde den?

Det var här undret hände.

Jag kände efter. Jag lyssnade på känslan. Jag respekterade känslan. Och jag agerade på den, trots att jag inte förstod exakt vad den betydde eller visste vart det skulle leda.

– Du, när jag kom hem i går var jag jätteledsen. Och hela dagen idag har jag känt mig låg och nere. Jag vet inte om det verkligen var rätt beslut att bara vara vänner. Men jag vet inte heller om det skulle vara rätt beslut att vara ihop. Skulle det vara okej med dig om vi fortsatte att träffas utan att veta säkert? Bara prova lite till och se vart det leder?

Jag kommer alltid att beundra Dag för att han vågade. För att han inte var stolt och sårad och inte tänkte inlåta sig med en sådan ombytlig varelse som mig. Nej, han kände i sitt hjärta och visste – precis som mitt hjärta visste när det signalerade “fel väg!” till mig med den ledsna känslan – att det var VI. Det var ju meningen.

Så, utan att veta vart det skulle leda åkte vi till Öland tillsammans en helg. Trevande, sökande – och finnande varandra, och kärleken.

Min tre månaders Asienresa blev tre veckor i Thailand tillsammans i december och när vi kom hem började vi leta gemensam lägenhet – då hade vi varit ihop i fyra månader.

Idag, drygt femton år senare sitter vi här, herr och fru Gårdheim, med två fantastiska pojkar, ett underbart hem i skärgården och ett mycket speciellt företag att ta hand om tillsammans.

Tänka sig så det kan gå när man lyssnar till – och agerar på – vad hjärtat har att säga!

Tänk om jag istället bara hade tryckt ner den där känslan och gått vidare i livet, säker på att mitt “hjärn-beslut” hade varit rätt, som jag gjort så många gånger tidigare! Tänk vad jag hade missat … Det svindlar lite.

Önskar dig bra öron att lyssna på ditt hjärta med!
Carolina

PS. Senare fick jag reda på att min kollega, som tipsade mig om att ringa Dag, hade träffat sin dåvarande pojkvän och nuvarande man genom – Dag! Tjänster och gentjänster … 🙂

PS2. Lyssna till ditt hjärta och uppvakta dem du håller av på Alla hjärtans dag den 14 februari – eller någon annan dag! I Kreativ Insikts värld är det kärlekens dag alla dagar året om! Se några kärleksfulla presenttips här >